guud vad jag saknar farfar... de känns inte som om de är sant. men de äre, han finns ingte mer å de kommer aldrig vara som de va förut
närman kom upp till pajala på kvällen å han hade sprungit runt å ordnat, städat å bäddat åt oss i lilla tv rummet men de kommer aldrig bli så igen nu kommer man upp å de är helt tomt i hela huset ingen farfar som kommer ock möter en när man kommer till köket, ingen farfar som har varit nere i källarn å smygrökt får att han inte vill att alla barn ska fatta vad han håller på med för dumheter, eller nån som sätter på värmen i husvagnen mitt i vårvintern när alla andra vuxna tycker de är en dålig idé ock för att dom vet att vi aldrig sover där ändå å ingen som säger åt oss att akta fönstren när ju kör bollen å nästan skjuter sönder fönstren.
de känns som om man borde varit mer med han när man var där men de känns ändå som om man va de hela tiden de var som lugnande att ha han i närheten när man var där, hans röst finns fortfarande kvar ock hans lukt.. sovrummet där han brukade sova ser likadant ut föruton att de känns tommare usch när man tänker på all amediciner han åt de senaste åren är de läskigt , vi visste inte ens att han var sjuk, iaf inte jag förän några månader innen, iaf inte cansern... pappa ville väl inte berätta eller nått jag vet faktiskt inte men de va som aldrig någon som sa det.. huvva jag blir typ helt ledsen när jag tänker på de... 
jag saknar han !!!!!!!!!! 
 miss you !